Hur läser man Finnegans Wake?
Man struntar i bokens dåliga rykte. Den ska få en chans precis som vilken bok som helst. Du låter dig sköljas med av floden. Den rinner på, nej den forsar, virvlar, drar ner dig mot botten. Du lyckas rädda dig upp på stranden. Du river boken i små små bitar, samlar ihop flagorna, bränner dem och gräver ner askan på ett säkert ställe.
Du återfaller. Den här gången beväpnad med ett lexikon. Du börjar hitta en massa träd i texten men du upptäcker ingen skog. Du går vilse. Du söker en kompass, en skeleton key, en vägvisare ner i språkets underjord. Du hamnar i sällskap med Vico, Anthony Burgess, Samuel Becket, Lars Johansson och Bertil Falck. Du tappar ditt sällskap ur sikte. Du kliver upp på en höjd och skriker ”Den där jävla Joyce, jag önskar jag aldrig hade träffat karln!”
Efter det andra återfallet undrar du om du är livstidsfånge, dömd till att irra omkring bland undflyende språkliga ruiner, i en skuggvärld av myter, åskdunder och Ibsenreliker. Du uppsöker Anonyma Finneganer, går på gruppmöten där vittnesmålen från dina olycksbröder stärker dig i föresatsen att aldrig öppna djävulstyget igen.
Du upptäcker Internet. Detta märkliga elektronät som uppfanns för att folk skulle kunna läsa Finnegans Wake på ett rimligt sätt. Du simmar i en hypertext där allusionerna, komparationerna och explosionerna leder in i ett nytt rum som leder in i ett nytt rum som får dig alldeles utmattad.
Du börjar gå på Mindfulness och Yoga och KBT och på andra slags andakter, och det är faktiskt till en viss hjälp. Du taggar ner, du spänner av och du är tillbaka vid utgångspunkten. Klart att boken ska få en chans! Du börjar läsa den högt för dig själv. Du märker att nu börjar det bli, om inte begripligt, så i alla fall….njutbart! Du hör musiken. Du hör en massa enkla ord och märker, när du samtidigt ser den tryckta texten framför dig, att Joyce har smugglat in tre fyra andra ord i ordet, något som inte hörs, men syns. Du upptäcker inspelningar av texten på nätet. Du låter örat njuta av klangen samtidigt som ögat hoppar runt i hypertexten och du snappar upp ett och annat.
Du börjar i en läsegrupp. En vänlig Vergilius vandrar vid din sida, en Forss av vänligt vidgande vetande. Han ger dig små uppgifter som hjälper dig att se framåt och passera de hundratals gåtorna som tigger om att bli lösta vid vägkanten. Du lyssnar tålmodigt på läsekamraternas dåraktiga, försiktiga, inspirerande, geniala och upplysande iakttagelser och upptäcker också något i dig själv som du inte visste om.
Vergilius lyser med sin fackla på ordet tesseract. Det står längst ner på sidan 100. (En oväntad enkelhet mitt i allt trasslet är att varje upplaga av Finnegans Wake har samma paginering!) En tolvhörning! En kub inuti kuben. Tre nya dimensioner inuti de tre dimensionerna. Underbart! Du läser om stycket som föregår: A onestone parable, a rude breathing of the void of to be, a venter hearing his own bauchspeech….a cluekey to the worldroom beyond the roomworld. Där står buktalaren som som hör sin egen röst i sin mage. Det här är ju glasklart i allt sitt dunkel! Joyce är upptagen av relativitetsteorin, den fyrdimensionella rumtiden, Heisenbachs ofullständighetsteorem, Möbiusbandet, evighetsormen som biter sig själv i svansen och ständigt blir en annan. Han fångar upp tjugo- och trettiotalets brottningar med den nya fysikens världsbild, med det krökta rummets geometri, med massans asymptotiska väg mot oändligheten när accelerationen ökar exponentiellt. Men så enkelt var det kanske inte? Just därinnan står: the prisoner of that sacred edifice, were he an Ivar the Boneless or Olaf the Hide. Alltså, i denna undflyende relativistiska fyrdimensionella rum-tids-tolvhörning sitter två vikingakungar fängslade, tidiga erövrare och förvaltare av Dublin. Jovisst, det är klart att de ska sitta där, det inser du efter att ha vistats i Finnegans värld en tid.
Eller låt oss stanna upp vid en annan hållplats! Sist på sidan 103: Rivers of Babbalong. Låter ungefär som en beskrivning av vår läsegrupp. Vi sitter längs med flodkanten och försöker följa babblet. Babblet är språket som fanns innan tornet i Babylon byggdes, Ur-språket (pun intended) som Joyce återskapar i sin text. Rivers of Babylon kommer från den gamla texten ur Psaltarens sång 137. Vid Babylons floder, där vi satt, satt och grät. De fångna judarna sitter vid Eufrats strand och minns Zion. Psalmen tonsattes 1972 av en grupp Rastafarimusiker på Jamaica 1972 och dyker upp som en världshit med den tyska discogruppen Boney M (tjugo miljoner skivor sålda), för att sedan återfödas på svenska och föra dansbandet Schytts upp till förstaplatsen på Svensktoppen (Kommer du ihåg Babylon?). För Joyce var nog denna psalm, liksom för Rastafaris, en påminnelse om folkets förtryck under den engelska koloniseringen. Eufrat blir Liffey. Joyce lyckas länka ihop Irael, Babylonien, Jamaica, Irland och Sverige i en enda rad! Men låt oss också läsa raderna strax innan. Nomad may roam with Nabuch, but let naaman laugh at Jordan. Oj, här finns mycket. Israels folk hade varit ett nomadfolk och berättelsen om Naaman som tvättade sig i Jordanfloden och blev frisk var en av deras myter. Nabuch är förstås Nebukadnessar som var ansvarig för den babyloniska fångenskapen. Judarna vägrar sjunga på befallning. I pilträden som fanns där hängde vi upp våra harpor. Hos Joyce blir det: we hanged our hearts in her trees. Harpan blir ett hjärta. Den uråldriga psaltarsången som blev en discohit blandas nu med Verdis ännu större succé Fångarnas Kör ur operan Nebukadnessar.
Va’, pensiero, sull’ali dorate
Va’, ti posa sui clivi, sui coll
Ove olezzano tepide e molli
L’aure dolci del suolo natal!
Vi backar några rader till: At Island Bridge she met her tide. Tidvattnet går ända upp i floden Liffey till Island Bridge, mitt i. Dublin. När floden vänder till ebb börjar det smälla värre. Attabom, Attabom, Attabombombom. Här dyker Ebba Atterbom upp, Den svenske skaldens barnbarn och dessutom den första som översatte Portrait of the Artist as a Young Man. Den kom på svenska 1921 och det låter Joyce oss påminnas om på detta sätt. The Finn had a flux and his Ebba a ride. Jätten Finn som vi känner från Lunds domkyrka har en jättelik roll (no pun intended) i Finnegans Wake. Joyces salut till Ebba är storartad – We are all up the years in hues and cribies, thats what’s she’s done for wee! Woe! Vi är uppe över öronen och genom åren hojtande och tjoande.
Och så drar det iväg!Från Ebba går tankarna till Per Daniel Amadeus, och plötsligt har jag förflyttats från Eufrats flodbank till en bänk vid Fyrisån i Uppsala, där jag fördjupar mig i Fosforisternas romantiska griller. Man faller, precis som Finnegan, återvänder och låter sig förvirras och någon gång upplysas.