Dubliners publicerades i original 1914. Joyce skickade in det första manuset 1905. Det är alltså också en av de besvärliga publiceringarna i Joyces kamp mot bigotteri och rädsla från diverse förläggare. Denna novellsamling är inte, som t.ex. Ulysses och Finnegans Wake, svår i sig. Texterna är realistiska, men har ofta det som kallas ”isbergsteknik”. Joyce skriver inte läsaren på näsan var vi befinner oss, hur personerna förhåller sig till varandra etc. Vi får dra dessa slutsatser utifrån hur de beteer sig och vad de säger.
Det är en novellsamling som består av tretton noveller, där den sista av dessa är den mest berömda. Titeln är svåröversatt så jag anger den här på engelska: ”The Dead”. Svåröversatt framförallt därför att den på svenska skulle kunna betyda både ”de döda” och ”Den döde”. I vissa fall sägs denna novell vara 1900-talets bästa novell på det engelska språket. Slutet är i varje fall väldigt vackert. Gabriel Conroy, novellens huvudperson, ser ut genom hotellrummets fönster. Han har just fått veta att hans fru fortfarande sörjer en beundrare från hennes ungdom, som fick lunginflammation och dog på grund av att han stod utanför hennes fönster i vinterkylan.
A few light taps upon the pane made him turn to the window. It had begun to snow again. He watched sleepily the flakes, silver and dark, falling obliquely against the lamplight. The time had come for him to set out on his journey westward. Yes, the newspapers were right: snow was general all over Ireland. It was falling on every part of the dark central plain, on the treeless hills, falling softly upon the Bog of Allen and, farther westward, softly falling into the dark mutinous Shannon waves. It was falling, too, upon every part of the lonely churchyard on the hill where Michael Furey lay buried. It lay thickly drifted on the crooked crosses and headstones, on the spears of the little gate, on the barren thorns. His soul swooned slowly as he heard the snow falling faintly through the universe and faintly falling, like the descent of their last end, upon all the living and the dead.
I svensk översättning av Thomas Warburton lyder den:
Några lätta stänk mot fönsterrutan kom honom att vända sig om. Det hade börjat snöa på nytt. Han såg sömnigt hur flingorna lyste i silver och mörkt när de föll snett genom lyktskenet. Det var tid för honom att börja sin egen resa västerut. Ja, tidningarna hade rätt: rikliga snöfall över hela Irland. Det föll snö över hela det mörka slättlandet och över de kala bergen, sakta föll den över Allensjön, och sakta längre västerut i Shannons oroliga mörka djup. Den föll över hela den ensliga kyrkogård i bergen där Michael Furey låg begraven. Den låg i täta drivor över de lutande korsen och vårdarna, över den lilla grindens gallerspetsar, över kyrkogårdens kala törnen. Hans själ domnade långsamt bort under det han hörde snön falla genom rymden sakta och lätt och lätt och sakta likt allas yttersta ände sänka sig över alla levande och döda.
Patrick Dunne har skrivit ett manus till en artikel om ”The Dead” som jag fått mig tillsänt och publicerar här.